ulvenochfarbror

En dag kvar, sedan blir det höft- och armbågsröntgen för den lille. Problemet är att jag just nu ligger inlagd på sjukhus för en jäkla lunginflammation, men tack och lov har plasthusse Mats tid att ta med vovven till veterinären i morgon. Allt ska nog gå bra.

Fenris har skaffat sig en kompis på gården. Han heter Tosse och är en ståtlig leonberger-hane. Tosse är försiktig i kanten, och tycker nog Fenris är en burdus snorunge emellanåt men trots det har de lyckats hitta något sätt att på ett angenämnt vis umgås tillsammans. Det tycks inte finnas bättre promenader än när man får gå bredvid en hundkompis och hjälpa varandra att hitta spännande lukter och saker i dikeskanterna. Roligt att han har någon i sin storlek att umgås med, eftersom han ibland tycks tro att han är mindre än han är och emellanåt till och med kan vara lite småskraj för stora hundarn, speciellt om de är svarta : P

Han har uppenbarligen inte sett sig i spegeln, det är en sak som är säker.

Och här kommer läkaren gående, så nu måste jag kila. Rapporterar om hur det gått med röntgen, så fort vi fått svar!

Julen är snart här! Och här firas det för fullt minsann. I skrivande stund står lussekatterna på jäsning, och hunden ligger vid mina fötter med ett hundben han fått i förskottsjulklapp.

Hur står det till här hemma då? Jo tack, nu börjar det bli bra. Har genomgått en knäoperation under hösten, och det har varit (och är fortfarande en del) jobbig och smärtsam rehablititering och träning av den men det går åt rätt håll. Fenris har tyvärr fått klara sig med lite mindre träning, men promenader har han iaf fått, och en massa bus! Tur att han charmat min vänskapskrets så till vida att de är villiga att gå ut och rulla i snön med honom : )

Nackdelen med mindre träning och ett knä som inte håller för bus med det stora svarta monstret, är att all den där energin vi annars gör av med bägge två, blir omformat till dumma idéer, inte minst hos Fenris. Senast idag var han ett riktigt energiknippe innan vi skulle ut på morgonpromenaden, och för att sysselsätta honom så att jag kunde få på stödskena och strumpa och allt vad det var i fred, bad jag honom hämta bollen. Nu är det så att det för närvarande finns fem olika bollar i huset av olika storlekar och valörer; Fenris brukar alltid välja den som är närmast eller mest fylld med godis.

Rättelse, i MINA ögon finns det fem bollar. För Fenris fanns det åtminstone tre gånger så mycket mer bollar...

För vi har julgran nu. Hittills har han inte rört den, men när han fick kommandot; hämta bollen, tyckte nog han att det var fullt legalt att ta en julkula, för det är ju rent tekniskt sett en boll, eller hur? Jag såg i ögonvrån hur han tog den närmaste julkulan försiktigt i munnen, drog den av grenen så att granen svajade farligt fram och tillbaka, och kom fram till mig med viftande svans... Vad ska man säga, han är inte dum i alla fall, men mycket idéer finns det för bus och galenskap mellan de där håriga öronen.

Så sent som för en stund sedan hade han hittat lite löst glitter, dragit i det och rullat sig i det. Han såg så festligt julig ut där han låg när jag kom in för att se vad han gjorde. att jag sate en tomteluva på honom och tog ett kort.

Ja, äntligen har jag fått ordning på det här, med en uppdaterad sida, och en lättare adress att komma ihåg.


www.ulvens.se

Kika gärna in och kolla. Jag sitter just nu och filar på små seriestrippar om Fenris som kommer att finnas uppe på den hemsidan så småningom.

Och när allt gick så bra, går hunden och skaver av en bit av sin trampbyna så nu går han i krage och ser olycklig ut! Men vi hade en bra förmiddag i alla fall, med hundkompisar, vatten och mycket pinnar att leka med. Det var antagligen då som han gjorde sig illa på något vis, inte konstigt eftersom han går på som ett ånglok hela tiden. Nu får han gå med sko när vi är ute för att inte skava ytterliggare på trampdynan. Tur är väl att såret sitter på sidan av trampdynan och inte oavanpå så han slipper vara halt i alla fall.

Sommaren är här, med besked. Det är underligt, här uppe i Umeå, hur våren liksom bara springer förbi, likt en bekant man bara känner till namnet, som en gång om året gläntar på dörren och ropar hej! innan den springer vidare. Först hade vi två meter snö som täckte staden, och under loppet av tre veckor var all snö borta och ryssvärmen kom, med 25 grader i skuggan. Givetvis, som alla år, blir det ett bakslag med frostiga nätter och mycket regn. Dock syns våren inte till, det är helt enkelt bara det sista av vintern som hänger sig kvar.
Men nu är sommaren här på riktigt!

Och med det, kommer också träningen. Eftersom förra sommaren gick åt till att hålla sig på benen, tappade vi mycket av träningen, men det tar vi igen nu. Snart är det debut på agility-banan som gäller, vi får vad han tycker om tävlingssituationer. På träning går det jättebra så länge han inte måste vara på banan tillsammans med hundar som skäller väldigt mycket, för det stressar upp honom lite för mycket. Men annars går det jättebra, han har bra flyt, bra driv mot hindren och handlingen fungerar super eftersom han är så lyhörd.
Spår går också mycket bra, så vi får se vad vi gör av det. Lydnaden går lite knaggligt just nu eftersom vi tränat det hela vintern så både han och jag är lite less på dem biten. Vi får nog fortsätta med vår lydnadspaus och se vad som händer sen.

Med sommaren kommer också bad och det är en av Fenris stora favoriter. Ju skitigare vatten, desto bättre givetvis, men sjöar och hav fungerar det med.

 

Det dyker också upp en hel del döda fågelungar nu när äggen kläckts och det tycker Fenris är riktigt gosigt. Finns så mycket man kan göra med den, när de blåst ut boet och dött. Man kan rulla på dem, det är en stor favorit. Man kan tugga på dem (tack och lov äter han dem aldrig), man kan också ta dem i munnen och tvinga någon till lek! För det är så roligt när folk liksom hoppar undan och skriker åt honom när han kommer som ett ånglok med en död fågel i munnen. Hur gör jag för att stävja det här beteendet? ullandet går inte att göra något åt om han hinner dit och ser fågeln innan mig. Tuggandet och jagandet gör han aldrig med mig eftersom han vet att han inte får, men att göra det med mina vänner som ibland lånar honom på promenad, det är fina grejer!

Så Fenris recept på en lycklig sommar:

1. Bada, helst i vatten som stått stilla ute på en myr ett tag. Kom iåg att dricka vad det än är du badar i.

2. Hitta så många döda djur du kan på en promenad, och hitta nya, kreativa sätt att använda dem på.

3. Ät. Hundmat och stödfodring med råttmat, saker som folk lämnat efter sig på picknick och papper.

4. Ligga i gräset, helst på rygg, och jaga flugor med munnen.

Och du får inte glömma, att åka ner till sommarens läger, för utan det kan det ju inte bli speciellt roligt.

Om du följer alla dessa punkter, lovar Fenris dig en minnesvärd sommar!

 

Om en och en halv vecka bär det av söderut till Sala! Det är i alla fall något som både jag och Fenris ser fram emot!

 

 

Fenris fröjdas för närvarande av landets underbara utbud av bajs och frihet. De senaste dagarna har jag suttit husvakt i Bygdeå (ligger 4 mil norr om Ume ungefär). Familjen som bor här är bortresta så jag och Fenris bor här för att passa alla djuren som också bor här. Två får (baggar), två hästar, fem katter, tre kaniner och en höna. Katterna och Fenris har gjort en tyst överenskommelse att inte gå i varandras väg, så det fungerar riktigt bra. Baggarna var skeptiska till en början men har vant sig nu vid att ha ett svart "får" på gården. Fenris fröjdas som sagt, för får är roliga, katter är också roliga och även om hästar är läskiga lämnar de gott bajs efter sig som går att både äta och rulla i.

Mums. Jag har en så fräsch hund. Om det är dött (speciellt om det varit det en längre tid) eller ser kladdigt ut och luktar illa, kan man ge sig sjutton på att han rullar sig i det (om han inte stoppar det i munnen). Idag försvann han ut på en åker och kom tillbaka med ett revben i munnen. Vad för djur det ttillhört vet jag inte, men illa luktade det. Inte ville han släppa det heller, det lilla svarta kräket, fastän jag bannade, mutade och slutligen fick bända upp käkarna. Men han kom i alla fall när jag ropade...

Jag tror det är luften som gör det, eller det låga temot på landet, för han har blivit alldeles tokig. Så fort vi kommer utanför dörren stormar han fram som ett ånglok, över stock och sten, ner i gräs och bada i bäckar och pölar, rulla sig i den lilla snö som finns kvar och är allmänt galen. Tack och lov kan han i alla fall skärpa sig under träning, även om han också då sneglar på snö och pinnar (och bajs av alla de slag).

Fick höra ett smeknamn på svart terrier idag: rysk björnriesen. Var lite roligt.

Och hur går det egentligen med träning då? Jo, nu har vi äntligen tinat fram här uppe i norr, och kan göra annat än att nöta fotgående i de uppskottade gångarna. Ganska snart är det torrt nog för spårträning igen, och det ser vi fram emot! Lydnaden är han dyngless på just nu, jag med, eftersom vi nött det hela vintern. Därför har vi en lydnadsfri månad nu, och fokuserar på agilityträningen istället. Som för övrigt går förvånansvärt bra. I höstas var han flamsig under träningarna, men nu har han skärpt upp sig. Han har fortfarande svårt att ignorera alla springande människor och hundar som vi tränar med, speciellt om de skäller, för han vill så gärna vara med. Men det går bättre och bättre, för varje gång. På söndag flyttar vi äntligen ner våra hinder från Vindeln till Hissjö, så då kommer träningen igång på riktigt. Mina förhoppningar är att vi är färdiga för tävling till juni/juli, för då ska vi klå brorsan och hans hund har vi bestämt : )

Jag har hittat mitt livs förälskelse, den hundras som känns helt rätt för mig. Varje dag är en ny utmaning, att ligga steget före honom, att lista ut vad han härnäst tänker hitta på, och varje dag är ett nytt Fenrisäventyr, där han skänker mig och min omgivning, många skratt och roliga minnen. En dag ska jag skriva ner allt denna galna tokiga underbara hund hittar på, så att jag aldrig glömmer det.

Han har fått ett smeknamn av mina vänner. Han går numera under benämningen SuperFenris. Han har till och med fått en reflexväst som det står SuperFenris på : ) Anledningen till detta är hans framfart i våra liv, men också på grund av en speciell händelse. Strax innan snön kom, var vi ute och gick på en längre promenad i skogen. Fenris behövde det innerligt för han var full av överskottsenergi! Hur som helst, vi hittade en jättespännande bergsknall och klättrade upp på den. På andra sidan den här knallen, fanns ett stort stenblock som vilade på mindre stenbumlingar. Det skapade en liten grottöppning och jag tyckte det var spännande att se hur djup och stor grottan var, så jag kikade in och konstaterade att det var alldeles för trångt för att jag kulle vilja undersöka det närmare. Fenris, som flugit runt som en skållad råtta i skogen sedan jag släppte honom, noterade givetvis mitt intresse i sin framfart. Kanske var det dock lite för våldsamt intresse, för jag hörde hur det brakade och knastrade i skogen när han kom rusande som ett skenande tåg mot mig. Tur jag har vanan inne att sidoförflytta mig, för just då kom han flygande likt supermannen med tungan hängande utanför munnen och svansen glatt viftande, rakt in i grottöppningen! Själv försökte jag ropa tillbaka honom, för tänk om det fanns något där inne som han kunde skada sig på. Nu är han inte den eftertänksamme direkt och ville fortsätta sin framfart, dit näsan pekade, vilket var längre in i den här grottgången. Jag såg hur han utom min räckhåll, kilade fast sig själv under stenarna. Nu var han inte SuperFenris längre, utan en mycket ynklig hund. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, men det fanns inte mycket jag kunde göra eftersom jag själv inte kunde ta mig in i öppningen. Bara att lugna och locka och hoppas att han tog sig lös själv. Jag kunde se mig själv försöka förklara för telefonisten på SOS om hur min hund fastnat under ett berg... Som den superhund han uppenbarligen är, lyckades han underligt nog att inte bara ta sig lös, utan också vända i det här lilla utrymmet! Vips kom han flygande som ett pistolskott från stenbumlingen, kastade sig iväg över stock och sten, gjorde en glädjepiruett i ett dike och kom flygande tillbaka till mig, smutsig, illaluktande och mycket lycklig. Då bestämde jag mig för att det var dags att gå mot bilen innan vi hittade fler utmaningar åt SuperFenris.

Det var ännu en liten anekdot ur vårt liv : )

I övrigt har han växt på sig och blivit en stilig pojke! Träningen går jättebra nu, när han lugnat ner sig igen och hormonerna har stillat sig. Vi satsar på lydnadsettan till våren, samt debuten i agility. Mer nosarbete blir det givetvis, så fort snön har försvunnit. Det är så underbart att se hur han för varje träningstillfälle blir bättre och bättre. Givetvis har han sina små egenheter då vi ska träna, när han tycker att momenten behöver fyllas ut med lite personlighet, men eftersom vår målsättning är att ha roligt, gör det mig inte så mycket : D

Nu är det dags för lite pälsvård tror jag visst, Fenris har haft sin kompis Ossian på besök över helgen, och pälsen kan behöva kammas på plats igen. Hej då!

Mm, jag vet att Fenris tillhör rasen Svart Terrier men han vill inte bara vara det. Han har tillhört många olika hundraser, de flesta upptäckta av honom själv. Igår var han en avloppsterrier. Det  blir man om man bestämer sig för att hoppa ner i den där bäcken där vattnet har stått stilla halva sommaren och som nu är brunt/grått till färgen och luktar avlopp. Tanken var nog inte att hoppa ner i det, för han skulle bara dricka vatten, vilket jag inte tillät. Så när jag ropade på honom att gå därifrån, tänkte han väl att den där grästuvan i mitten av bäcken skulle vara bra att stå på.

Det var den inte.

Han skapade en egen liten gejser av vatten, lera och slam när han plumsade med hela sin kroppsvikt ner i bäcken. Det var nog mer än en meterhög kaskad av illaluktande gegg som kastades iväg åt alla håll och upp på andra sidan kom hunden, gladare än någonsin och full i... gojs. Men det räcker inte där, nej, för han ruskar på sig, vänder sig i renaste lycka och slänger sig ner i skiten igen.

Jag har en äcklig hund.

Den en kilometer långa sträcka till bilen, tog en hiskelig tid, eftersom Fenris släpade sig fram på rygg och på sida i gräset och riktigt gnodde in skiten, tillsammans med gräs och annat han kunde hitta på vägen. Och vad gjorde jag? Jag skrattade så hysteriskt att jag knappt kunde stå upp, och likaså gjorde de förbipasserande motionärerna.

Väl hemma fick vi givetvis duscha riktigt ordentligt.

Jag har en bild på det här, men nu fungerar inte överföringen till datorn så det får visas för allmänheten nästa gång! Då ska jag också berätta om vår resa till Timrå och klättringen på Skuleberget!

Ja, man kan inte sätta någon annan rubrik än fenrisbus här för senate veckorna har varit fyllda av just det. Jag vet inte riktigt om det beror på att Ossian, min brors hund, varit på besök en vecka eller om det beror på kylan som kommit med den annalkande hösten men allt kretsar just nu kring bus. Bus när han ska sova, bus med maten, bus under träning och bus å promenaden. En messa Fenrisbus! Och trots allt detta bus har han blivit påtagligt mycket mognare, vilket är riktigt roligt. Trots att han ska busa och leka under träning så lyckas han ändå hålla fokus på det han ska göra däremellan, och sen får vi belöna med lek. Jag har hittat en bra kong som han förälskat sig i. Den ä bra, eftersom jag kan kasta den långt också.

Ja, bus var det. Ossian har som sagt varit här en vecka och de har haft mycket roligt tillsammans. Det är roligt att se att de båda, trots att de nu är fullt könsmogna hanar, fortfarande går så bra ihop. Bara de får äta i varsitt rum går allt hur bra som helst, de leker med pinnar och jagar varandra och brottas. De hittade dessutom en riktigt bra badbäck i skogen som de hoppade upp och ner i. Var riktigt festligt att se! Så nu är Fenris absolut inte rädd för vatten längre, för det här har verkligen varit en vattensommar på alla sätt och vis.

Vad mer? Jo, just det! Mamma har glatt talat om att Sazzi, hennes tik, nu har fött sex friska vackra valpar, två tikar och fyra hanar. Jag ska försöka ta mig ner till Timrå och se på dem så fort jag får tid. Fenris ska o hos farmor då, för han är lite för stor och oförsiktig för att få umgås med små valpar.

Agilityträningen går verkligen framåt! Han tar alla hinder obehindrat nu, så det är bara att börja arbeta på farten, sen har vi ett agilitychampion! Eller kanske inte, han kommer knappast bli den snabbaste hunden på plan, en så länge vi tycker det är roligt spelar det ju faktiskt ingen roll. Vi har försökt hitta några bra lydnadstävlingar här uppe så vi kan försöka oss på första debuten, men vi är upptagna alla datum hittills, så vi får se, kanske blir en tävling nästa vår istället. Det blir i alla fall en debut på agilitytävlingarna då det är en sak som är säker. Och spåret då? Jo, det går framåt. Just nu har han en period där han tycks intressera sig för alla slags lukter och tappar lätt bort sig i spåret, och då det regnat i flera dagar här, har vi faktiskt varit lite lata och varit inne och myst. Man måste få göra det ibland också. Så tar vi nya tag i spårskogen nästa vecka! Och nu ska vi ut och gå. Kram på er alla som läser!

Ja, min hund är en liten modig hjälte och jag bara måste berätta vad som hände idag.

Fenris har alltid varit lite rädd för vatten, men efter enträget och pedagogiskt badande i sjö har han nu lärt sig att tycka om svalkan i vattnet, att få leka och att simma. Han tvekar inte att bege sig ut. Men han har bara badat i sjön, aldrig i havet.

Idag bestämde jag och min rumskompis oss för att vi skulle bada i havet, och ta med oss lite fika. Fenris skulle få följa med och svalka sig för det har varit jättevarmt hela helgen. Ja vi for iväg, och gick en bit innan vi hittade några klippor där vi fikade och sen skulle vi bada. Fenris skuttade ner till vattnet. Vi insåg att det egentligen inte fanns en duglig srtand där utan bara stenbotten med hala stenar och sedan tvärdjupt vatten. Fenris hade inga större problem att ta sig fram över stenarna, medan jag och vännen fick balansera oss ut till djupare vatten. Fenris kan simma, det vet jag, så vi simmade ut på det djupa. Men så kom en jättestor våg och svepte över Fenris, han fick en kallsup och panik, och vi skyndade oss att simma in till stranden igen. Där ruskade han på sig och sen var det bra igen. Min kompis bestämde sig för att simma ut igen meda jag stannade kvar med Fenris. Vi satte oss på en sten och såg på. Så kom en till stor våg och svepte över min vän, som hamnade under ytan och fick en rejäl kallsup. Fenris blev alldeles galen när han inte kunde se killen längre, och slängde sig ut i vattnet efter en liten stunds tvekan. Trots att han var rädd för vågorna och fick kallsupar, simmade han ut i vattnet, ända ut till kompisen, som kommit upp igen. Killen var aldrig i någon fara egentligen, men Fenris trodde det. Han följde med min kompis hela vägen in till stranden. Fenris är en fin modig hund. Och inte blev han rädd för vatten efter det här, han skuttade ut i vattnet igen fast lite närmare klipporna den här gången, där vågorna var mindre.

Jag tecknade en liten bild igår av Fenris som liten liten valp.

Fenris har kommit till rätta med att vara ensamhund och jag har kommit till rätta med att vara en-hunds-ägare. Vi har börjat lägga ner avsevärt mycket mer tid på träning nu än tidigare, och Fenris trivs verkligen med det. Tisdagar är det agility, onsdagar lydnad, torsdagar spårträning och resten av veckan gör vi vad vi känner för. Givetvis blandar vi detta med en massa bus också!

Av allt detta tror jag just nu att agility ligger högst upp på Fenris vill-träna-lista. Han blir galen när vi kommer till agilityplanen, och han älskar alla hinder. Tunnlar är kanske inte en favorit i och för sig, men det måste man förstå med en hund som måste krypa igenom dem : P Den platta tunneln är dock mycket roligare, för där får man använda lite kraft för att komma igenom. Hans stora favorit just nu tror jag dock är slalomet. Jag har aldrig varit med om en hund som fattar slalom så snabbt som han gjort. På bara tre träningsomgångar förstod han vad det handlade om och nu flyter det på som bara den. Han måste bara lära sig att bli lite smidigare, eftersom han gärna tar stoooora svängar runt pinnarna. Men det kommer!

Fenris följde med mig ner på stan häromdagen. Han är förvånansvärt obrydd i vissa saker, speciellt när det blir mycket liv och människor runtomkring. Han lufsade bakom mig när vi gick på torget och när vi skulle vänta utanför affären, där min lägenhetskamrat skulle handla, lade han sig ner och somnade på trottoaren. Både folk och hundar gick förbi utan att han lyfte så mycket som ett ögonlock. Men då kamraten kom tillbaka var han alert på tre röda, stod på bakbenen och studsade i glädje (en svart terrier blir väldigt stor när den står på bakbenen!).



Och nu ska vi iväg till agilityträning! Ha det gott allesammans!

Just nu har jag en gatuhund. Nu ska jag berätta varför:

Under midsommarhelgen visade gammelman Edwin att han inte orkade mer. Han har under många år haft ont i leder och muskler, men gick under senaste året på smärtstillande som fungerade jättebra. Men så kom den dagen som alla mattar och hussar fruktar för - den dagen då hunden bestämmer att det får vara nog nu. Han gav sig oprovocerat på tre hundar på en och samma vecka. Då måste man ta det där hemska svåra beslutet som man alltid bävar för. I söndags kom vi hem från Timrå, där vi spenderat midsommar, och Fenris fick genast följa med min vän Mats hem, och Edwin fick vara med mig. På torsdagen fick jag tid för avlivning, så Fenris fick helt enkelt bo borta en vecka. Jag spenderade en vädligt fin vecka med Edwin, där vi gjorde allt sånt som han tyckte var roligt. På torsdagen fick han somna in, lungt och stilla hos veterinären i Vännäs.

När jag kom tillbaka till Umeå för att hämta Fenris, insåg jag att han under den veckan hunnit tova ihop till en ryamatta. Jag försökte innerligt få kammen igenom pälsen, men det gick inte. Så därför fick saxen komma fram.
   Nu ser han ut som en gatuhund från Spanien. Jag ska försöka få tid mellan flyttstädning och jobb att snygga till odjuret lite under veckan, så han i alla fall kan se ut som en vildvuxen schnauzer : P

Det har varit en vecka med många förändringar, och det har varit jobbigt, men nu kan det bara bli bättre. Jag saknar Edwin mågot vansinnigt mycket och det är tomt utan honom. Men jag har en stor ulv som kräver min uppmärksamhet nu, och jag ska göra allt för att han ska få ett lika bra och långt liv som Edwin fick.

Första stoppet: svarta terrier-lägret i Mönsterås om drygt två veckor!

Glad sommar!

Min Edwin fick igår somna in, efter tio år på jorden. Han har varit en trogen vän, och jag ska aldrig glömma honom. En fantastisk hund, som lämnat spår i mångas hjärtan.

Candoit's Captain Hook , "Edwin", 8/4 1999 - 25/6 2009

Jag trodde att då snön skulle vara helt borta och värmen skulle vara här, så skulle Fenris sjunka ner i någon slags sommardepression, eftersom han badat runt i snön så länge det fanns något kvar. Men nu har han hittat sommar-nöjet istället, som uppenbarligen är minst lika roligt som att hoppa runt i snö: rulla sig.

Och det ska inte bara vara på marken varsomhelst, utan gärna på något speciellt underlag. Sågspån-incidenten har jag redan talat om, men nu fungerar också sand och grus lika bra. Eller nyklippt gräs. Huvudsaken man blir smutsig, det fastnar lätt i pälsen och är svårt att få bort, samt ligger på ställen där jag gärna inte vill visa mig med min hund som slår kullerbyttor i diverse underlag för att gnida in sig noggrant och sedan skutta omkring som en känguru.

Med sommaren kommer värmen, och badandet i sjöar, bäckar, havet och pölar. Igår var vi ute på vår vanliga promenad längsmed älven, och när det blev alldeles för varmt, gick vi ner till en brygga vi alltid passerar. Jag satte mig på kanten och dinglade med benen, medan hundarna hittade ett ställe att dricka lite på. Edwin, veteran och klok vis man, doppade tassarna och lite till för att svalka sig. Men prinsessan på ärten, min stora svarta häftiga ulv, vågade inte ens doppa en tå. Jag vet att Edwin älskar att hämta pinnar, men bara om de ligger i vatten, så därför började kasta ut små pinnar så att han fick hämta. Så småningom bestämde sig Fenris för att jag visst också kunde hämta pinnar, men kunde för sitt liv inte lista ut hur han skulle ta sig ut till dem. Tillslut kom han på snilleblixten att hoppa ut till pinnarna för att undvika vattnet emellan (tror jag var anledningen i alla fall). Så med ett stort plums och plask hade han effektivt gjort både mig och Edwin blöta från topp till tå, samt sig själv. Han fick pinnen i alla fall, och såg både stolt och förvånad ut när han kom upp på strankanten igen. Ja jisses så jag skrattade! Sedan bar det iväg, två blöta hundar, i hundranittio ut på fältet i det höga gräset. Fenris blev så exalterad över det hela att han slängde sig ner på huvudet i farten och slog kullerbyttor (jag lovar! Enda hunden jag sett som frivilligt slår kullerbyttor).

Ja, det är söta. Men snart är det hundutställning så till veckan blir det bad och kammning som gäller, och frisering, så då får det inte bli några ofrivilliga dopp eller kullerbyttor i sandgropar.

Inte spårhund. Nog för att vi börjat träna spår nu, men för närvarande är han en spånhund. Det blir man av att slänga sig ner i ett ton spån och rullar runt. Ungefär såhär ser man ut då...


Ja, så ser man ut efter att man rullat i spån, och sedan sprungit runt som en skållad råtta ute på ett fält. Fråga mig inte varför den där spånhögen var så rolig, tro mig, jag såg inte det roliga i det, speciellt inte när jag kom hem sedan och stod i en timme och kammade min Spånhund.

Ja, det har hänt en del sedan jag sist skrev. Vi har varit på spårträning! Det gick jättebra. Vi har också firat Valborg! Det gick super! Edwin fick stanna hemma efter att vi grillat, då det smällde en hel del. Men Fernis fick följa med till campus, där vi tittade på brasan, träffade folk och nöt av det fina vädret. Perfekt träning för Fenris, med alla människor och hundar och smällare och ljud. Men han uppförde sig föträffligt och var inte berörd av varken det ena eller det andra.

Idag har vi promenerat vid Nydalasjön. Hundarna tyckte inte det gråa vädret spelade någon roll utan hade roligt ändå. Fenris hittade en bäck som han noggrant undersökte. Det där med rinnande vatten var något han inte riktigt kunde förstå sig på, men tillslut kom Edwin och talade om att det minnsan inte var något att bry sig om, tog en pinna i munnen och sprang därifrån som om han vore valp igen. Sedan jagade de varandra i en halvtimme där i skogen och avslutade med ett litet snabbt dopp i sjön. Ja, det är bra härligt att ha hund på våren!

Jo, nu var det ju såhär, att när det inte gick att bada bort kådan, fick jag klippa honom. Dock kunde jag inte klippa honom fläckvis, för han såg inte klok ut! Jag fick helt enkelt klippa honom överallt. Så nu ser han nästan ut som en riesen, och är lyckligare än någonsin över all uppmärksamhet han får för det. Ni kan inte ana hur många människor det är som kommer fram och frågar om det inte är en "vildvuxen riesen". Förvånad blir de när jag talar om att det är något helt annat, något de oftast aldrig hört talas om. Och vad är egentligen en "vildvuxen riensen", en ny ras kanske? Nej, det här är en ryskt kåd-svart terrier...  Numera utan kådan.

Och sen då? Jo, han har börjat lyfta på benet, till sin egen förvåning. Häromdagen när vi var ute, lyfte han helt enkelt på benet, kissade lite och gick vidare. Efter några steg stannade han upp och liksom funderade, som om han just då insett att han faktiskt lyfte på benet för första gången i sitt liv. Sedan dess är det som om han försöker komma på hur han gjorde den gången, för varje gång han ska kissa så prövar han sig fram, stöder benet mot stolpar och snökanter, men får liksom aldrig riktigt till tekniken för att pricka rätt och stå på tre ben. Men det kommer nog, övning ger färdighet!

Nu ligger de båda två och sussar gott på min säng. Senaste dagarna har de sovit en hel del tillsammans, underligt nog. Tidigare har de inte alls tyckt om att sova på samma plats, men nu sover de nästan på varandra. Det är sött så länge det varar!