SuperFenris
Jag har hittat mitt livs förälskelse, den hundras som känns helt rätt för mig. Varje dag är en ny utmaning, att ligga steget före honom, att lista ut vad han härnäst tänker hitta på, och varje dag är ett nytt Fenrisäventyr, där han skänker mig och min omgivning, många skratt och roliga minnen. En dag ska jag skriva ner allt denna galna tokiga underbara hund hittar på, så att jag aldrig glömmer det.
Han har fått ett smeknamn av mina vänner. Han går numera under benämningen SuperFenris. Han har till och med fått en reflexväst som det står SuperFenris på : ) Anledningen till detta är hans framfart i våra liv, men också på grund av en speciell händelse. Strax innan snön kom, var vi ute och gick på en längre promenad i skogen. Fenris behövde det innerligt för han var full av överskottsenergi! Hur som helst, vi hittade en jättespännande bergsknall och klättrade upp på den. På andra sidan den här knallen, fanns ett stort stenblock som vilade på mindre stenbumlingar. Det skapade en liten grottöppning och jag tyckte det var spännande att se hur djup och stor grottan var, så jag kikade in och konstaterade att det var alldeles för trångt för att jag kulle vilja undersöka det närmare. Fenris, som flugit runt som en skållad råtta i skogen sedan jag släppte honom, noterade givetvis mitt intresse i sin framfart. Kanske var det dock lite för våldsamt intresse, för jag hörde hur det brakade och knastrade i skogen när han kom rusande som ett skenande tåg mot mig. Tur jag har vanan inne att sidoförflytta mig, för just då kom han flygande likt supermannen med tungan hängande utanför munnen och svansen glatt viftande, rakt in i grottöppningen! Själv försökte jag ropa tillbaka honom, för tänk om det fanns något där inne som han kunde skada sig på. Nu är han inte den eftertänksamme direkt och ville fortsätta sin framfart, dit näsan pekade, vilket var längre in i den här grottgången. Jag såg hur han utom min räckhåll, kilade fast sig själv under stenarna. Nu var han inte SuperFenris längre, utan en mycket ynklig hund. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, men det fanns inte mycket jag kunde göra eftersom jag själv inte kunde ta mig in i öppningen. Bara att lugna och locka och hoppas att han tog sig lös själv. Jag kunde se mig själv försöka förklara för telefonisten på SOS om hur min hund fastnat under ett berg... Som den superhund han uppenbarligen är, lyckades han underligt nog att inte bara ta sig lös, utan också vända i det här lilla utrymmet! Vips kom han flygande som ett pistolskott från stenbumlingen, kastade sig iväg över stock och sten, gjorde en glädjepiruett i ett dike och kom flygande tillbaka till mig, smutsig, illaluktande och mycket lycklig. Då bestämde jag mig för att det var dags att gå mot bilen innan vi hittade fler utmaningar åt SuperFenris.
Det var ännu en liten anekdot ur vårt liv : )
I övrigt har han växt på sig och blivit en stilig pojke! Träningen går jättebra nu, när han lugnat ner sig igen och hormonerna har stillat sig. Vi satsar på lydnadsettan till våren, samt debuten i agility. Mer nosarbete blir det givetvis, så fort snön har försvunnit. Det är så underbart att se hur han för varje träningstillfälle blir bättre och bättre. Givetvis har han sina små egenheter då vi ska träna, när han tycker att momenten behöver fyllas ut med lite personlighet, men eftersom vår målsättning är att ha roligt, gör det mig inte så mycket : D
Nu är det dags för lite pälsvård tror jag visst, Fenris har haft sin kompis Ossian på besök över helgen, och pälsen kan behöva kammas på plats igen. Hej då!
Han har fått ett smeknamn av mina vänner. Han går numera under benämningen SuperFenris. Han har till och med fått en reflexväst som det står SuperFenris på : ) Anledningen till detta är hans framfart i våra liv, men också på grund av en speciell händelse. Strax innan snön kom, var vi ute och gick på en längre promenad i skogen. Fenris behövde det innerligt för han var full av överskottsenergi! Hur som helst, vi hittade en jättespännande bergsknall och klättrade upp på den. På andra sidan den här knallen, fanns ett stort stenblock som vilade på mindre stenbumlingar. Det skapade en liten grottöppning och jag tyckte det var spännande att se hur djup och stor grottan var, så jag kikade in och konstaterade att det var alldeles för trångt för att jag kulle vilja undersöka det närmare. Fenris, som flugit runt som en skållad råtta i skogen sedan jag släppte honom, noterade givetvis mitt intresse i sin framfart. Kanske var det dock lite för våldsamt intresse, för jag hörde hur det brakade och knastrade i skogen när han kom rusande som ett skenande tåg mot mig. Tur jag har vanan inne att sidoförflytta mig, för just då kom han flygande likt supermannen med tungan hängande utanför munnen och svansen glatt viftande, rakt in i grottöppningen! Själv försökte jag ropa tillbaka honom, för tänk om det fanns något där inne som han kunde skada sig på. Nu är han inte den eftertänksamme direkt och ville fortsätta sin framfart, dit näsan pekade, vilket var längre in i den här grottgången. Jag såg hur han utom min räckhåll, kilade fast sig själv under stenarna. Nu var han inte SuperFenris längre, utan en mycket ynklig hund. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta, men det fanns inte mycket jag kunde göra eftersom jag själv inte kunde ta mig in i öppningen. Bara att lugna och locka och hoppas att han tog sig lös själv. Jag kunde se mig själv försöka förklara för telefonisten på SOS om hur min hund fastnat under ett berg... Som den superhund han uppenbarligen är, lyckades han underligt nog att inte bara ta sig lös, utan också vända i det här lilla utrymmet! Vips kom han flygande som ett pistolskott från stenbumlingen, kastade sig iväg över stock och sten, gjorde en glädjepiruett i ett dike och kom flygande tillbaka till mig, smutsig, illaluktande och mycket lycklig. Då bestämde jag mig för att det var dags att gå mot bilen innan vi hittade fler utmaningar åt SuperFenris.
Det var ännu en liten anekdot ur vårt liv : )
I övrigt har han växt på sig och blivit en stilig pojke! Träningen går jättebra nu, när han lugnat ner sig igen och hormonerna har stillat sig. Vi satsar på lydnadsettan till våren, samt debuten i agility. Mer nosarbete blir det givetvis, så fort snön har försvunnit. Det är så underbart att se hur han för varje träningstillfälle blir bättre och bättre. Givetvis har han sina små egenheter då vi ska träna, när han tycker att momenten behöver fyllas ut med lite personlighet, men eftersom vår målsättning är att ha roligt, gör det mig inte så mycket : D
Nu är det dags för lite pälsvård tror jag visst, Fenris har haft sin kompis Ossian på besök över helgen, och pälsen kan behöva kammas på plats igen. Hej då!
