ulvenochfarbror

Han är stor, svart och skänkes till första bästa behövande.

Han är mycket billig idag och har varit det de senaste dagarna. Jag vet i nte om det beror på hormoner som bubblar i kroppen eller bara allmänt trots men han är fullkomligt tokig. När vi är ute och går beter han sig som en mustang på en rodeo så fort kopplet kommer på, och när vi är inne tassar han omkring och letar efter saker att stjäla. Senaste tre nätterna har han dessutom bestämt sig för att han är liten valp igen, och absolut måååååste ut, på en gång. Men när vi väl kommer ut, klockan halv fyra på morgonen (oftast), så börjar han jaga snöflingor eller äta snö. Inte alls kissnödig med andra ord.

Nåja, nu sover han i alla fall. Edwin är åtminstone inte lika energisk, utan lite mer gammal och vis. Åtminstone till och från. Jag tror det måste vara speed i den där nya maten. Men de mår bra på den i alla fall och tycker det är mycket gott så de får fortsätta äta den.

Och nu är det dags för mat. Hejsvejs!

Jag skulle verkligen behöva frisera både Fenris och Edwin, men eftersom det just nu är -25 grader här i Vännsby, känner jag att jag inte vill ge dem mindre hår just nu. Så det frå räcka med vanlig kammning två gånger i veckan. Men de skulle VERKLIGEN behöva friseras. De ser ut som två håriga monster... De är två håriga monster också. Idag träffade jag en dam som var ute och gick med sin collie, och de håriga odjuren blev alldeles galna (vad är det med folk som släpper fram sin hund till okända hundar!?). När hennes gamla tik hade luktat på mina hundar (fastän jag sa till henne att hundarna inte skulle träffa varandra), sade hon: "Det där är ju bara valpar"  som om det skulle ge tröst åt att hon släppt fram sin hund så mina två blev alldeles galna och flög på varandra. Hon blev lite snopen när jag sa att en av dem var 10 år gammal. För han betedde sig verkligen som en liten valp som studsade och skällde och trasslade in sig i kopplet.

Och det är inte första gången någon påstår att Edwin är en valp! De flesta tror faktiskt att han är yngre än vad han är. Kan det kanske bero på den galna blicken och flygandet över stock och sten? Tror det. Tyvärr är hans kropp inte lika ung som han tror sig vara i sinnet, så det blir ibland koppeltvång för att förhindra kommande dagars smärta och värk.

Ikväll ska vi fira, jag och mina pojkar, för nu har jag äntligen kommit i gång med mitt illustratörs-göra. Två porträtt på katt, två på hundar och förhoppningsvis blir det en häst snart. Det är så underbart att på teckna av andras fina husdjur och kunna fånga personlighet och utseende med lite papper och en blyertspenna. Så i kväll blir det hundben och godis,   och ett porträtt jag ska göra till mig själv! På Edwin och Fenris. Jag har köpt ram och allt, bara att teckna och sätta upp på väggen!

Och nu måste jag iväg och handla, innan bilen fryser fast på parkeringen.

Jo, om det finns ett pris för världens eländigaste hundar så vinner Edwin just nu tror jag. Han har fått ett elakt sår på kinden som han givetvis inte kunde låta bli att klia sönder. Så det blev raka vägen till veterinären för att köpa en hederlig hundkrage. Nu är han fången i denna krage, för sitt eget bästa. Det vore kanske inte så hemskt för honom, om Fenris kunde låta honom vara ifred och inte mobba honom hela tiden. Ibland hör jag hur det liksom skrapar och låter konstigt, och när jag vänder mig om ser jag Fenris ligga och tugga på kanten på den sagda kragen, och Edwin ser ännu eländigare ut. Men nu ligger de i alla fall bägge två på varsitt håll och sover.

Idag bestämde jag mig för att klickerträna lite med Fenris. Han har ett krav på mig att variera träning så mycket jag bara kan, men jag är van vid det eftersom Edwin är likadan. Just idag skulle Fenris få lära sig något nytt, nämligen att stampa på locket. Jo, kanske inte så jätteanvändbart i sin enkelhet men det är något som är lätt att använda som hjälpmedel i annan träning  längre fram. Och just idag var det bara för att aktivera den här galna tonåringens hjärna litegrann, eftersom vi både slöat till oss (och uppebarligen blivit mer barnslig, Fenris alltså) under julhelgen.
    Det gick jättebra! Han tittade först på locket och sen på mig som om jag  var knäpp i hela huvudet, men när han insåg att man fick den där lilla dosan att göra det där roliga ljudet om man slog tassen i locket, då blev det genast mycket mer begripligt, och roligt! In nan vi slutade för dagen var han så ivrig att han kastade bägge fötter på locket och mosade ner den i snön så jag knappt hittade igen den : P

Han är galen, Fenris. Helt vansinnigt galen. Och om han hade en röst, då tror jag han skulle låta som Peter Stormare, när han spelar ryss i Armagedon. 

Nu ska jag gå och muntra upp min manodeppressiva hund .

Oj vad helgerna har rusat förbi! Men nu är det bara trettondagen kvar, sedan är det klart för det nya året och vardagen. Julen var trevlig, vi var i Umeå med min bror och hans hund Ossian,   och tre av mina nära vänner Mats, My och Martin. Vi åt god mat, tittade på Kalle, och öppnade julklappar. Mycket mysigt : ) Hundarna fick märgben och en aktivitetsboll (en sån där som man stoppar godis i och så får de rulla runt den på golvet). Edwin älskade bollen, så Fenris fick ta bägge märgbenen, då Edwin inte hade tid med sitt. Varken Fenris eller Ossian frstod hur man skulle öppna dessa julklappar, men Edwin, som har tio jular på nacken, visade dem hur det skulle gå till när man drar bort julpapper och sliter sönder kartonger. Problemet är bara att Edwin finner öppnandet så rolig att han gärna går vidare på andras juklappar när han är klar, så vi fick lägga alla andra klappar på ett bord så han inte kom åt dem : P

Sen var det Nyår, många hundägares stora gissel. Om det inte vore för alla smällare vore det en trevlig högtid, men senaste sex åren har jag spenderat mina nyår i ett rum med fördragna fönster, Sabbaton på hög volym och Edwin vid mina fötter. Men vad gör man inte för sina djur? Edwin är ohyggligt skotträdd, men så länge han inte hör smällarna så bra går det riktigt  bra. I år var ovanligt lungt år, så han var inte speciellt rädd. Fenris, han brydde sig inte alls att det smällde. Han var för upptagen att tugga på Ossian, som heller inte är det minsta rädd. Låt oss hoppas att det fortsätter så. Hur som helst är nyårsafton lite för häftigt med alla smällare, även för snoriga ungdomar som i nte är rädd för något alls än.

Och nu är det snart trettonhelg, och jag sitter och skriver, medan hundarna ligger och sover. Vi har just kommit in från en timmes lång skidtur och vi är alla lite trötta. Edwin har tyvärr fått ett stort sår på ena kinden, jag vet inte hur men han har givetvis kliat upp det, så det blöder. Måste hitta igen den där tratten, men för närvarande får det vara omlagt med gasbinda och självhäftande bandage. Han ä inte så lycklig, men skidturen tyckte han i alla fall om. Hårt att vara hund ibland.

Årets nyårslöfte:
Träna mer, äta nyttigare och sysselsätta mig med hundarna ännu mer : )

Om Fenris och Edwin gav nyårslöfte:
Tugga sönder mattes skor, sno något värdefullt och gömma det minst en gång och busa ännu mer!