Isbrytare
Men nu är det ju is på pölarna, så nu går det inte att dricka. Fenris kunde inte förstå det här fenomenet, och stod frustrerat och slickade på isen. Men så tog vi en promenad för någon vecka sedan med en mycket god vän, som sparkade lös en isbit ur en pöl, och lekte med Fenris med isbiten. Jag vet inte riktigt hur Fenris så snabbt kom på idén att han också kunde stampa sönder isbitar, men hur det än är, så har han nu hittat en fantastisk teknik för att ha sönder alla pölar han kan hitta. Han slickar lite på isen först för att vara säker på att det är en pöl där, sedan ställer han sig med framtassarna på isen och hoppar tills det går sönder. Han kan ta en isbit och gå och suga på den en hel promenad. Själv är jag lätt mållös och mycket road, för det ser hemskt roligt när han står och studsar på alla vattenpölar. Edwin kan inte förstå varför det ska vara så roligt att hålla på sådär, gammal och klok som han är, det finns ju vatten hemma i skålen som är rent och inte är is...
Belöning och motivation
Att motivera Fenris är inte ett problem, för så fort man plockar fram godiset, så blir han lite lätt galen och skulle kunna gå genom eld för att få det. Men det är just detta som är problemet, han är så koncentrerad på vilken hand jag ska plocka godiset med, vilken ficka det ligger i, och att få det så fort som möjligt, att han inte kan kncentera sig på vad han ska göra! I början förstod han inte ens varför han skulle behöva göra något för att få det, för det låg ju där i fickan! Varför inte bara få det? Är ju så mycket lättare...
Men nu har jag kläckt idén som löste hela problemet. Lock. Jajemen, lock. Jag hittade ett gammalt plastlock hemma, litet, runt, med tunna kanter. Jag lägger godiset på den och sedan tränar vi. När han varit duktig, säger jag "duktig hund", eller klickar med klickern, och han får äta godiset. Och det går hur bra som helst! Han har fattat vad klickern innebär, och han har dessutom fått mycket större koncentration.
Idag ska han badas, den lilla svarta ulven. Jag tror också att gammelman ska få bada, för han börjar bli lite tovig i pälsen. Fenris behöver bada för att han gnagt på ben över hela sig, samt att han tog en tur i leran häromdagen. Han rullar sig verkligen i allt, och då menar jag, I ALLT. Lera, skit, vatten, döda djur...
Nå, nu ska jag mysa lite med mina hundar, innan vi far iväg och har den sedvanliga tisdagsträningen.
Tandlös bergsbestigare
Men jag gissar att de slängs när "tandömsningen" är avklarad. Må det vara klart mycket snart.
I går var vi ute och gick i Spöland. Först vandrade vi en bit längs med Linné-vägen, en gammal medeltida väg som fortfarande finns bevarad här, där Linné en gång i tiden vandrade när han var på besök i Norrland. Hur som helst, vi hittade en annan väg, som jag tänkt flera gånger att jag skulle ta. Så efter ett relativt bra stop med spårträning, gick vi upp för den här backen som såg så fin ut. Dum och tjurig som jag är, bestämmer jag mig för, när jag ser att det finns en ände av vägen högst upp på ett berg, att jag ska ända upp för att se vars jag hamnar. Nå, hundarna klagade inte i alla fall. De skrämde lite tjädrar på vägen, och studsade mellan stenblocken. Inte lika trött som jag var när vi nådde toppen kan jag ju tillägga.
Phu! Det var träningen för den dagen. Här kommer en liten bild jag tog med mobilen!
Och nu måste jag plugga, så med denna bild säger jag tack för idag!
Nakenhund
Våra förfäder som levde långt tillbaka och lyckades tämja vargen för att kunna jaga tillsammans med, få värme av under kalla vinterdagar osv, de hade ju inte så mycket att välja mellan. Det var en slags "hund" i skogen, och ingen annan. Men vi idag har ju hundratals hundar och hundraser att välja mellan, eller hur? Hur kommer det då sig att man skaffar sig hund med lång vågig päls. Det är för visso jättefint när det är nykammat och de står där rätt upp och ner i solljuset, eller kommer springande i full galopp med pälsen svallande. Men när de står i ösregnet eller kommer galopperande rakt genom den där gyttjepölen, då börjar jag ifrågasätta mitt omdöme. Inte nog med att jag skaffade mig en pälsig hund, utan två.
Och det du vad det bästa är? Jag skulle aldrig välja annorlunda! Fastän jag idag, när Fenris kastat sig ner i det smutsigaste diket han kunde hitta, och riktigt gnuggande in leran i pälsen, för en kort stund önskade att han var samma hund fastän i "nakenhunds-format". För det är ju inte så att bryr mig om hur de ser ut, jag älskar dem ju ändå. Men om jag får önska, hade det varit bra med två pälsiga hundar som var någorlunda självmedveten och en aningens mer fin i kanten än de är. fast så njuter de ju av livet, och får vara det de är - hundar.
IKEA-hund
Så kanske är det inte en IKEA-hund, utan en gummi-hund. Hos mamma och pappa har han också visat sina kunskaper att bli så liten som situationen kräver, genom att tränga sig genom kattluckan i stallet. Och fråga inte hur han bar sig åt, för jag vet faktiskt inte! Han kan få plats på den minsta lilla lediga yta i soffan på kvällarna, och han kan dessutom, när han måste, göra sig osynlig bakom något då han gjort något riktigt styggt, och vet att det vankas skäll.
Alltså har jag en flygande bergsget-hund, och en gummi-hund. För Edwin kan, trots sin ålder, flyga over allt som står hans väg, och klättra i berg och på klippor lika bra som vilken bergsget som helst. En ridelev sa till mig en gång att alla djur från början var normala, tills de hamnade i min ägo. Kanske jag ger dem mutangener a la X-men eller något.
Hur som helst, alla har vi väl djur med speciella personligheter! Jag älskar mina odjur, även om de till råga skulle börja gro tentakler.
Ha det gott!
Lydnad i mörkret
Idag vaknade jag av en tjutande ulv nedanför sängen, som var så akut kissnödig att han inte visste vart han skulle ta vägen. Så vi fick skynda oss upp och ut. Edwin lyfte knappt på huvudet, han är grymt morgontrött. Så var det promenad sedan, då vi kom till Umeå. Fenris fick av någon anledning lukten på en kvinna han inte kunde släppa, ens när vi passerat henne. Han vädrade i luften och drog i kopplet. Undra om hon hade en korv gömd i fickan eller nåt...
Imorgon blir det spårträning igen! Skulle ha varit idag men vi flyttade det. Jag borde ju egentligen sitta och skriva en tenta nu, tex... Nåja, i morgon blir det till att åka ut i skogen i varje fall. Edwin har ju aldrig riktigt tyckt om det här med spårträning, men lite på skoj tycker han är roligt. Fenris har precis börjat förstå att "spår" inte betyder ät så mycket löv och jord du vill. Eftersom människor i min närhet dessutom har kastat ut en massa godis på gräsmattan upprepade gånger och gladeligen pekat honom åt rätt riktining, har jag lite svårt att övertala honom om att man kan leta efter sådant som inte luktar köttbullar också. Men det ger sig, det blir en liten framgång varje gång.
Som sagt, jag borde ju sitta och skriva en tenta nu, så jag får återkomma i morgon efter spårträningen, så ser vi vad det blir av det!
Välkommen till Ulven och Farbrors blogg!
Ulven och Farbror, ja det kan man ju undra vilka det är. Jo, det hade jag tänkt berätta, det är mina två hundar, Fenris (Ulven) och Edwin (Farbror). Fenris, en Svart Terrier, är den lilla odågan, hyssmästaren, snorungen på snart ett halvår, som går gammelman på nerverna. Edwin är den 10 år gamla Irish Softcoated weaten terrier-mannen i hushållet som agerar polis när hyss gjorts, och som surar när han inte får följa med i bilen.
Den här bloggen är mest till för att jag ska kunna hålla en aktiv träningsdagbok, samt kunna dela med mig lite av mina hundars upptåg.
Och nu kan jag tyvärr inte dela med mig av mer, eftersom jag har en tenta att plugga till.
Tjingeling
