ulvenochfarbror

När jag steg upp i morse och nyvaket lufsade till dörren för att sätta på mig skorna (hundarna hade suttit givakt vid dörren i minst en halvtimme redan) så stannade jag upp då jag insåg att det låg något vitt på golvet som inte tillhörde det vanliga grus-sand-slask-smustet som alltid finns på varje hundägares golv under denna årstid. Nej, detta var en tand. En hörntand för att vara exakt. Kära Fenris har tappat tänder ett bra tag nu, och jag har hittills lyckats plocka upp sex-sju tänder från golvet under senaste månaden. Det var nog hudbenet från igårkväll som skördat den där hörntanden, och den finns nu i samma lilla mugg som de andra tänderna. Och ja, det är bara hundägare och nyblivna mammor som kan vara så djupt fascinerad av lossade tänder att man faktiskt sparar dem.

Men jag gissar att de slängs när "tandömsningen" är avklarad. Må det vara klart mycket snart.

I går var vi ute och gick i Spöland. Först vandrade vi en bit längs med Linné-vägen, en gammal medeltida väg som fortfarande finns bevarad här, där Linné en gång i tiden vandrade när han var på besök i Norrland. Hur som helst, vi hittade en annan väg, som jag tänkt flera gånger att jag skulle ta. Så efter ett relativt bra stop med spårträning, gick vi upp för den här backen som såg så fin ut. Dum och tjurig som jag är, bestämmer jag mig för, när jag ser att det finns en ände av vägen högst upp på ett berg, att jag ska ända upp för att se vars jag hamnar. Nå, hundarna klagade inte i alla fall. De skrämde lite tjädrar på vägen, och studsade mellan stenblocken. Inte lika trött som jag var när vi nådde toppen kan jag ju tillägga.

Phu! Det var träningen för den dagen.  Här kommer en liten bild jag tog med mobilen!


Och nu måste jag plugga, så med denna bild säger jag tack för idag!